En blind fläck synliggör unga tjejer i gängkriminalitet

Publicerad 14:05

I flera år hade socialtjänsten i Göteborg sett tjejerna i den kriminella miljön men inte förstått hur de skulle fånga upp dem. Projektet "En blind fläck" har förändrat det – och resultaten talar sitt tydliga språk.

Anna Danielsson, SSPF-koordinator (Skola-Socialtjänst-Polis-Fritid) på UngNordost inom Socialförvaltningen Nordost i Göteborg, formulerar problemet som länge legat och gnagt:

– Vi har genom åren sett tjejerna men inte vetat hur vi ska fånga upp dem. Vad är problematiken? Hur involverade är de i kriminalitet? Hur ser utsattheten ut?

För att försöka lösa problematiken startade Socialförvaltningen i Göteborg projektet ”En blind fläck” med stöd av Europeiska socialfonden.

Se filmen om En blind fläck

Samverkan som verktyg

Det unika med ”En blind fläck” är inte bara att projektet synliggör tjejerna – utan hur det görs. Genom att samla socialtjänst, polis och barnmorskor med specialistkompetens kring sexuell våldsutsatthet runt samma bord, har en modell växt fram där olika kompetenser kompletterar varandra på ett sätt som tidigare saknats.

– Vi insåg att vi inte kunde göra detta var och en för sig. Socialtjänsten, polisen och hälso- och sjukvården behöver tillsammans identifiera tjejerna och anpassa vårt arbetssätt, förklarar Anna Danielsson.

Varje aktör bidrar med sin unika vinkel: polisen ser tjejerna i de kriminella sammanhangen, socialtjänsten kan erbjuda långsiktigt stöd och insatser, och barnmorskan kan utifrån traumamedveten omsorg erbjuda vård och stöd vid sexuell utsatthet. Tillsammans skapar de en helhetsbild som ingen myndighet kan skapa ensam.

Osynliga på ett annat sätt

Caroline Eriksson, kommunpolis, beskriver hur samverkan förändrat polisens arbete.

– När vi stannar en bil eller gör ett tillslag så ser vi numera tjejerna på ett annat sätt än vi gjort tidigare. Det kan föranleda olika åtgärder även mot tjejerna då vi förstår att de också kan vara en del av den gängkriminella sfären. Men vi vet också att de själva kan vara brottsoffer. Målet är att skriva orosanmälningar kopplat till dessa tjejer i en betydligt större utsträckning än vi gör idag så att de kan få rätt hjälp att komma ur sin situation.

När myndigheterna började arbeta systematiskt tillsammans framträdde en bild som var både tydligare och mer komplex än väntat. Tjejerna fanns där, de hade agens och var involverade i kriminalitet – men de rörde sig annorlunda än killarna.

– Killarna håller sig med sina gäng i sina lokala områden. Tjejerna är mer flytande och rör sig över geografiska områden – de är osynliga på ett annat sätt än killarna, förklarar Anna Danielsson.

Den rörligheten gjorde dem svårare att upptäcka men också mer sårbara.

Sexuell utsatthet – den dolda dimensionen

En av projektets mest uppenbara insikter är kopplingen mellan kriminalitet och sexuell utsatthet. Majoriteten av de tjejer som möts har varit utsatta för sexuella övergrepp. Här har samverkan med barnmorskor blivit en avgörande pusselbit.
Anneli Sundgren är barnmorska med vidareutbildning inom psykoterapi och trauma. Hon arbetar på mottagningen för sexuellt våldsutsatta MSÖ Pilen dit deltagare över 13 år i ”En blind fläck” kommer för att prata om sin psykiska och fysiska hälsa.

– Vi kan erbjuda samtalsstöd och prata om sexuella erfarenheter, utsatthet, sexualitet, kropp och hälsa. Man kan också få hjälp med provtagning och preventivmedel. Det handlar inte bara om medicinskt stöd – det handlar om att bygga tillit och skapa en trygg plats dit tjejerna faktiskt vill komma. Och när jag är med i teamet kan vi dela kunskap och fånga upp signaler som annars skulle missas.

Barnmorskans närvaro har öppnat dörrar in till tjejernas erfarenheter av våld och utsatthet som tidigare varit stängda. När en tjej satt häktad kunde barnmorskan besöka henne där under den kritiska tiden när behovet av stöd var som störst. Det är den typen av flexibilitet och sammanhållning mellan myndigheterna som gör ”En blind fläck” unikt. En tydlig del av problematiken kring tjejers utsatthet i dessa miljöer är att många har varit utsatta för sexuella övergrepp tidigt i livet och utvecklar ett självskadebeteende kopplat till detta.

– Självskadebeteende är en reaktion på att man varit med om väldigt svåra saker som ger stark ångest vilket man kan reglera genom droger, självskada eller genom att söka bekräftelse hos personer där risken är stor att man blir utsatt på nytt, säger barnmorskan Anneli Sundgren.

Frågor som måste ställas

Projektet har inneburit ett metodarbete där både SSPF (Skola-Socialtjänst-Polis-Fritid) och SIG (Social Insatsgrupp) öppnat upp för att inkludera tjejperspektivet. Nya frågor ställs systematiskt: om sexuell utsatthet, om vem tjejerna är tillsammans med, om deras vänner.

– Vi frågar om sexualitet och kropp och hälsa, oavsett om de har varit utsatta eller inte. Det är en del av att förstå deras situation, säger Anna Danielsson.

Genom det kontinuerliga kunskapsutbytet mellan polis, socialtjänst och barnmorskor har alla aktörer blivit bättre på att ställa rätt frågor och se varningssignaler tidigare. Flexibiliteten har varit avgörande. Samtalen sker inte bara i samtalsrum utan i bilar, på kaféer, på häktet – där tjejerna befinner sig.

Tydlig ökning av tjejer

Siffrorna visar en tydlig förändring. Innan projektet startade var antalet tjejer över 18 år som hade samtycken med socialtjänsten noll. I dag är siffran 12 stycken. Totalt 25 tjejer mellan 12 och 26 år har skrivit under samtycken och får nu stöd genom projektet. Men antalet tjejer som de lyckats få kontakt med och som skulle kunna platsa i projektet är nästan 50.

– Vi vet att när vi sår ett frö om förändring så kan det ta lång tid innan personerna faktiskt aktivt söker och accepterar den hjälp som finns att få för att ta en annan väg i livet, säger koordinator Anna Danielsson.

Förändringen syns inte bara i statistiken. Fler orosanmälningar kommer nu in från polisen tack vare det systematiska kunskapsutbytet mellan myndigheterna. Skolorna har också förändrat sitt synsätt – de identifierar nu tjejers hot och våld på allvar, i stället för att avfärda det som ”skojbråk” medan killarnas våld klassas som misshandel.

Digitala hot och framtida utmaningar

Projektet har också synliggjort nya utmaningar. De digitala plattformarna används för rekrytering, grooming och snabba pengar.

– Även när vi lyckas få in tjejer och bygga tillit så försvaras vårt arbete av mobiltelefonernas ständiga närvaro. Många tjejer som är placerade avviker eftersom de ständigt är kontaktbara via digitala plattformar. Det reaktiva beteendet är enormt, säger Anna Danielsson.

Vägen framåt

Forskningsresultaten från projektet presenteras i slutet av november. Teamet arbetar redan för att hitta nya utlysningar och skapa en version 2.0 av projektet.

– Vi jobbar stenhårt med tillit, sammanfattar Anna Danielsson. När vi har våra resultat från dessa två åren tillsammans med forskningsresultaten kommer vi kunna visa en samverkansmodell som fungerar – och som andra kan lära av.

Anna Byström, ansvarig för projektet, ser potential i att sprida modellen vidare:

– Det här är en samverkansmodell som fungerar. Vi har bevisat att när vi arbetar tillsammans över myndighetsgränser, med rätt kompetenser och ett genuint tjejperspektiv, kan vi nå tjejer som tidigare var osynliga i systemet.

Projektet ”En blind fläck” har inte bara synliggjort tjejerna i gängkriminalitet. Det har visat att när socialtjänst, polis och hälso- och sjukvård verkligen arbetar tillsammans – med rätt kompetenser, ett gemensamt kunskapsutbyte och ett genuint tjejperspektiv – kan förändring ske.