Säsong 2 - avsnitt 6, Vägen in - en väg ut ur isolering och utanförskap? - Svenska ESF-rådet

En Smart Framtid

Säsong 2 – avsnitt 6, Vägen in – en väg ut ur isolering och utanförskap?

30 mars 2021

Hur kan vi hjälpa individer som står långt ifrån arbetsmarknaden att ta ett steg närmare? I dagens avsnitt tittar vi närmare på Vägen in – ett projekt som drevs av Malmö stad mellan 2017 och 2020 med finansiering av ESF. Projektets syfte var att öka inkluderingen genom insatser riktade till bland annat unga utlandsfödda malmöbor och potentiella arbetsgivare.

Hör Tiba Khozestani, projektledare för Vägen in, berättar om framgångsfaktorer och Alexander Agaba, deltagare i projektet som menar att projektet gett honom hoppet tillbaka.

Medverkande: Tiba Khozestani, projektledare för Vägen in, Katalin Persson, kock och handledare i projektet och Alexander Agaba, deltagare i projektet.

Programledare: Jenny Bergman

Lyssna på SoundCloud

Transkribering

Hej och välkommen till En Smart Framtid, en podd från svenska ESF-rådet med mig, Jenny Bergman.

Hur kan vi hjälpa individer som står långt från arbetsmarknaden att ta ett steg närmare?

Idag tittar vi närmare på projektet En väg in, ett projekt som drevs av Malmö stad mellan 2017 och 2020 med finansiering av ESF-rådet.

Syftet var att öka inkludering genom insatser riktade bland annat mot unga utlandsfödda malmöbor och potentiella arbetsgivare.

Med mig idag i en studio i Malmö har jag Tiba Khozestani, projektledare för Vägen in. Välkommen.

-Tack.

-Katalin Persson, kock och handledare i projektet, och Alexander Agaba, deltagare.

Välkomna.

-Tack.

-Thanks.

-Tiba, du var projektledare för Vägen in och är sektionschef för arbetsmarknadsavdelningen på Malmö stad. Varför startade ni projektet?

-Utmaningen har varit ingången på arbetsmarknaden och en stadigvarande ingång på arbetsmarknaden. Men även att på något sätt öppna upp arbetsgivarnas möjlighet att handleda och ta emot från målgruppen.

-Hur var projektet upplagt?

-Det är som tre pelare. Den första är utrikesfödda kvinnor som haft försörjningsstöd under längre tid, som skulle få lov att gå en undersköterskeutbildning och samtidigt jobba. Man pluggade 50% och jobbade 50% och fick heltidslön.

Sen var det utrikesfödda unga vuxna som skulle få möjlighet till en praktik med kvalitativt handledarskap och fokus på språkutveckling.

Det var ihopkopplat med arbetsgivare som skulle ta emot våra unga vuxna. De skulle få en handledarutbildning för att stärka deras möjligheter att ge kvalitativ handledning till deltagarna. Handledarutbildningen skapade vi i projektet.

-Ni jobbade både mot arbetstagare och arbetsgivare. Varför det?

-Det finns ett kompetensförsörjningsbehov hos många arbetsgivare som behövde personal, men där vår målgrupp inte riktigt kom in.

Vi ville på något sätt bygga en länk mellan dem på ett bra sätt.

Sen var det inte säkert att de unga vuxna prompt skulle få ett jobb just där, men att de skulle kunna ha det som en språngbräda för att utveckla sitt språk.

Alla utrikesfödda hade inte svenska som modersmål. De skulle utveckla sin svenska och navigera lite i vad de skulle vilja för att bryta passivitet och få lite referenser och kontakter, kanske en timanställning om man ville fortsätta plugga.

Både ur ett arbetsgivarperspektiv, att hjälpa till med kompetensförsörjningen, men framförallt att överbrygga gapet som vi såg fanns för målgruppen.

-Hur hittade ni arbetsgivarna och inom vilka sektorer?

-Det var blandade sektorer. Arbetsgivarna fanns inom Malmö. Det var blandat. Allt ifrån… Som ni kommer höra från Alexander sen: gymkedjor, restaurang och hotell, handel. Medelstora till stora företag, även inom livsmedelsindustrin. Det var väldigt blandat.

Jag kan inte säga att det var någon direkt nisch. Vi försökte ha en blandad kompott för att kunna möta deltagarnas intresseområden lite mer. Vi ser att språkutveckling och motivation hänger ihop och förstärks om du är på en plats du vill vara på. Vi ville ha en bredd bland arbetsgivarna.

-Katalin Persson, du är koordinator och kock på Dammfriskolan i Malmö. Du var handledare på projektet. Hur började det?

-Jag kom in för 13 år sen på Sofielundsskolan. De hade praktikanter från alla möjliga håll. Jag fortsatte med det. Efter tre år sökte de upp mig när de visste att jag flyttat från Sofielund. Jag fortsatte ta emot praktikanter från alla möjliga håll. När handledarutbildningen kom blev jag rekommenderad av mina chefer att gå dit, för jag är bra på det.

-Som du säger hade du redan erfarenhet av att handleda praktikanter. Lärde du dig något på handledarutbildningen ändå?

-Absolut, det var en jättebra utbildning. Framförallt bakgrunden för dessa kvinnor och män. De kommer ju från olika länder och har olika kulturer, olika förutsättningar.

Det här med språket, hur man kan hjälpa dem, förutom det jag redan gjort. Jag fick ganska bra nyheter om hur jag ska göra.

-Jag förstår att det varit en viktig del för dig som handledare, det här med att lära sig svenska. Du har själv erfarenheten att du kom till Sverige. Berätta lite grand. När kom du till Sverige?

-Jag kom 1977. Då började jag på SFI, nästan med en gång. Men nu är det så att vi inte pratade mitt hemspråk hemma. Min man tyckte jag skulle lära mig svenska snabbt, så han ville inte prata ungerska med mig. Det gick ganska snabbt hemma att lära sig svenska. Jag lämnade SFI ganska snabbt – jag ville komma ut i arbetslivet och lära mig där istället. Jag fick jobb ganska snabbt i köket på Värnhems sjukhus.

-Att du själv har erfarenheten att komma till Sverige och lära dig ett nytt språk ganska snabbt, är det till hjälp för dig som handledare?

-Absolut. När jag hamnade i köket var det ganska många som skrattade åt mig när jag sa fel saker. Jag jobbar med att vi absolut inte ska skratta åt våra praktikanter – tvärtom – vi ska hjälpa dem och försöka få dem att repetera och säga efter oss, visa dem saker om de inte förstår. Det fick inte jag när jag började.

-Alexander, du är 27 år gammal och en deltagare i projektet. Kan du berätta lite om ditt liv innan du gick med i Vägen in?

-Jag hade just kommit tillbaka från Kanada där jag studerat kriminologi. När jag kom tillbaka till Sverige var livet väldigt svårt. Jag gjorde ingenting, jag var bara hemma. Jag hade mycket tid, men jag kände att jag behövde göra något.

-Sökte du många jobb under tiden?

-Ja, jag var tvungen att söka jobb eftersom jag inte studerade. Jag hade inget stöd från CSN. Jag sökte stöd men fick ingenting, för jag behövde planera mitt liv. Jag sökte jobb varje dag, jag sökte 50 jobb och fick bara enstaka svar efter någon månad. “Tyvärr har vi gått vidare med andra ansökningar”.

Jag blev deprimerad av det. Jag kände mig inte välkommen, jag kände mig exkluderad.

Jag tänkte: Hur kan jag få en försörjning? Jag hade inga inkomster, bara utgifter.

-Kan du berätta om vad projektet Vägen in innebar för dig?

-Det kändes som det bästa sättet att integrera mig i svensk kultur. Att öva på svenska, vilket jag försöker göra nu. Jag såg det också som en inkomstkälla så att jag kunde betala mina utgifter.

-Tiba, nu hörde vi Alexander berätta om sitt deltagande i projektet. Hur valde ni ut de unga vuxna till projektet?

-Vi valde inte ut så mycket. Vår målgrupp var unga vuxna, utrikes födda. Det var ett kriterium. Man skulle vara mellan 18 och 29 år. De finns på Arbetsförmedlingen och på arbetsmarknadsavdelningen på kommunen. Vi marknadsförde att projektet fanns och vad det kunde erbjuda så att andra arbetsförmedlare och arbetsmarknadssekreterare på kommunen kunde ansöka om en plats. Vi fick ungdomarna till oss.

-Ni satsade på att handleda både praktikanter och arbetsgivare. Hur gick det till?

-Det var en förutsättning för arbetsgivare för att få gå med i projektet, att de skulle frigöra tid för personalstyrkan att gå handledarutbildningen. Hade man inte gått den fick man egentligen inte lov att vara med och ta emot deltagare. Det var ett kriterium. Det gjorde att många arbetsgivare såg det som en kompetensutveckling för medarbetarna och ett sätt att stötta dem i att vara handledare för praktikanter. Då blev det på något sätt som att man ingick i ett partnerskap. Vi hade arbetsgivarna hos oss sen, ett samarbete under hela projekttiden. Under två års tid hade vi arbetsgivarna hos oss. Det blev en seriositet i att gå in och investera tid i det och att frigöra personal och personalgrupper att gå utbildningen.

Vi matchade ihop handledarna med deltagare hos oss. Sen investerade vi i att coacha handledarna. När saker händer på vägen och man vill ha stöttning finns projektmedarbetarna till hands. Vi hade samma deal med deltagarna. Vi matchade dem med en plats vi tror blir bra och stöttar i att fixa det på ett bra sätt tillsammans med handledare.

I och med att projektmedarbetarna i projektet, som jag var chef för, de tre, själva hade skapat handledarutbildningen och utbildade i det. Sen träffade de deltagare och motiverade och stöttade dem. De hade hela paketet och kunde prata med handledarna och diagnostisera på samma språk och samma verktyg, med samma ingång, och etablerade en relation med handledare och deltagare. Det blev ett tätt samarbete.

-Lite mer praktiskt, om vi pratar om vad de fick lära sig. Om vi tar de unga vuxna – vad kunde de behöva lära sig för att komma vidare och närmare arbetsmarknaden?

-Jag vet inte om det alltid handlade så mycket om att lära sig, utan mer att… Lite som Alexander var inne på innan. Ett långt utanförskap gör något med dig. Du kanske besitter vissa förmågor, men de har liksom hamnat i skymundan av att man inte interagerat eller behövt gå upp på morgonen. Man kan ha vänt på dygnet och mår dåligt.

Det handlar mer om att stötta dem. En medarbetare kallade det för en

nära döden-upplevelse, att många som får jobb, att bara komma in i något, ställer om livet.

Det kan vara en omställning och en chock som yttrar sig på olika sätt.

Det handlar mer om att stötta dem i det. Hur behöver du göra?

Att samtala med handledarna. “Hur tillgängliggör ni platsen för en person som inte pratar obehindrad svenska, som kanske inte alltid hör vad alla säger när de pratar snabbt, som inte exakt vet att varje dag klockan 10 på den här platsen fikas det, och då försvinner plötsligt alla”. Vissa såna grundläggande saker behöver man tänka på när man introducerar någon till en arbetsplats och handlar egentligen bara om att en person är ny.

Det kan vara sånt jag behöver tänka på när jag har medarbetare hos mig. Att vissa saker som jag tar för självklart behöver jag sätta ord på och göra tydligt för någon som inte varit i kontexten.

-Det behöver jag sätta ord på, uttrycka och göra tydligt för någon som inte varit i den här kontexten. Det som varit mest konkret har varit detta med språkutvecklingen.

Vad kan du göra som deltagare för att få de bästa möjligheterna för dig själv för att utveckla din svenska? Hur ska du tänka och vad bör du göra?

Sen att man möter upp det från arbetsgivarens sida, och ser vad man kan göra för att möjliggöra att deltagaren kan utveckla sin svenska på bästa sätt.

Deltagarna har ju språk med sig, som de är helt flytande i – modersmål eller andra – och tredjespråk – så det handlar ju inte om det, utan svenskan.

Det är det som gör en passiv, så kan man uttrycka sig på sitt modersmål så kommer också personligheten och ens karaktär fram.

När man ska göra det på ett annat språk – om jag skulle hålla den här intervjun på engelska till exempel, så skulle det hämma mig i mitt uttryck.

Mest såna saker, att möjliggöra att utvecklingen blir så bra som möjligt, samtidigt som man har en medmänsklighet i det.

-Alexander, vilken del av projektet var viktigast för dig?

– Det var när jag påbörjade min praktik som jag återfick hoppet och fick en inblick i min framtid. Jag ville hålla på med fitness, så det var min väg in i det hela.

Första dagen på min praktik var som en pånyttfödelse. Jag fick träffa och prata med helt nya människor, vilket helt förändrade min inställning.

– Tror du att ett sånt här projekt är ett bra sätt att motverka socialt utanförskap hos unga personer?

– Ja. Personligen tycker jag att regeringen borde satsa och investera ännu mer pengar i liknande projekt, så att unga människor integreras på arbetsmarknaden.

Det är också viktigt för att kunna ändra människors attityd.

Du kanske bor ensam utan någon familj, men när du väl kommer ut på praktik märker du att arbetskollegorna på praktikplatsen blir som en slags familj.

– Katalin, vi har pratat om att du kom till Sverige själv 1977.

Vad hade du tyckt om att få delta i ett projekt som Vägen in, när du var ny i Sverige?

– Det hade varit perfekt.

– Hur då? Hur hade det hjälpt dig?

– För att man får hjälp och vägvisning. Man kan få praktikplats, som dessa ungdomar. Det fick ju inte jag – jag fick söka och fixa allting själv, utan någon hjälp.

Det hade absolut hjälpt mig väldigt mycket.

– En del i projektet är att deltagarna fått språkstöd. Hur har det gått till, Tiba?

– Det är dels projektmedarbetarna som har stöttat handledarna och sett hur vardagen på en arbetsplats ser ut, som till exempel hos dig Katalin, i skolköken.

Hur ser vardagen ut? Vad behöver man tänka på?

Vissa arbetsplatser har många språk redan. Hur kan man använda deltagarens modersmål för att utveckla det svenska språket? Att inte vara rädd för att göra det.

Alexander har till exempel engelskan som språk – hur kan vi då använda det för att stötta upp svenskan? I vilka uppgifter kan det användas mer?

Man kanske kan utveckla deltagaren att utveckla sig i att skriva om det är en uppgift som kräver det. Vi tittade igenom vilka arbetsuppgifter som fanns under en dag och såg vilka moment som krävde läs- eller skrivförståelse och såg sen hur deltagaren kunde tillgodogöra sig det. Det blev mycket skräddarsytt utifrån hur arbetsplatserna såg ut.

Någon deltagare är kanske stark i läsförståelse och skriver bra, men är kanske inte så bra på att uttrycka sig själv.

Bara för att någon inte själv pratar jättebra så betyder det inte att de inte förstår.

Du kan förstå mycket mer än vad du kan ge uttryck för.

Deltagare kan ute i samhället ibland mötas av: “Om du inte kan det här så förstår du inte eller hänger inte med”.

Att inte vara stark i ett språk eller att inte kunna uttrycka dig som du själv önskar kan göra dig passiv. Om ungdomen bara sitter, pillar på telefonen och inte tar för sig, då kanske det finns andra anledningar till det. Hur ser er fika ut? Är det tio personer som pratar i mun på varandra och pratar jättesnabbt? Då kanske inte ungdomen vill ta för sig. Hur bjuder vi in ungdomen till samtal och hur hittar vi gemensamma intresseområden som gör att ungdomen får blomstra och hitta självförtroendet, som sen gör att den kan prata?

– Fanns det något som var svårt i ditt jobb som handledare?

– Vi är inte så många i köket, bara fyra stycken.

Jag frågar alltid personalen om det är okej innan jag tar emot en praktikant.

Kan vi ställa upp 100 procent? Vill ni inte det så gör jag inte det. Men om alla ställer upp och jobbar tillsammans för praktikanten så tar jag emot praktikanten.

Det har de alltid gjort. Det är därför alla som lämnar oss känner sig som en del av familjen – de vill inte lämna oss. De vill gärna komma tillbaka senare under en period också, vilket också har hänt. Så så svårt är det inte då mina kollegor ställer upp fullständigt.

– Tiba, vilka resultat har projektet gett? Går det att sammanfatta?

– Vi har haft ungefär 130 ungdomar som genomfört sin praktik.

En del av dem fick arbete och fullföljde. Alla fullföljde inte sin praktik av olika anledningar. Vissa avbryter och så. Men av de som fullföljde praktiken var det ungefär 71 procent, och av de 71 procenten var det 37 procent som började arbeta eller studera på heltid och skapade sig en egen försörjning. Sen var det många ungdomar som fick extraanställningar, tim- och helganställningar där de kunde kombinera anställningen med studier hos t ex SFI och efterföljande studier. Det är väl resultaten när det gäller just ungdomssidan.

– En del av projektet var kvinnor som fick en undersköterskeutbildning. Hur gick det för dem?

– Det var från början 116 personer som anmält sig till projektet, och vi hade bara 30 platser. Vi fick välja 30, där 22 fullföljde hela vägen. De gick grundutbildningen i undersköterska, sen behöver man göra en fördjupning för sin examen. 17 personer har fått en färdig undersköterskeutbildning och examen. Av resterande är det flera som fortsätter plugga färdigt.

– Är ni nöjda med resultaten?

– Ja, absolut.

– Alexander, om du skulle jämföra ditt liv före projektet och efter projektet?

– Det här är ett bra projekt, för en bra sak. Före projektet led jag av psykisk ohälsa. Jag led av stress, depression, ångest och ensamhet. Men nu känner jag mig mentalt stabil och jag har fått en ny familj i form av mina arbetskollegor, som stödjer mig rent mentalt. När jag behöver hjälp med olika saker så finns de där.

De hjälper mig i att utveckla min svenska, då det på jobbet är obligatoriskt att tala svenska. Det är ett bra sätt att integreras och känna sig välkomnad in i det svenska samhället. Jag känner mig mer välkommen då jag nu har en anledning att lämna mitt hem för att gå till jobbet.

– Alexander, kan du berätta lite om ditt jobb? Din praktikplats utmynnade så småningom i en faktisk anställning?

– Jag fick en praktikplats på gymmet som sedermera skulle bli min arbetsplats.

Jag blev anställd efter min praktikperiod. Först arbetade jag som receptionist, vilket jag fortfarande gör, men jag kombinerar nu det med löpintervallslektioner.

– Du har löparhistorik?

– Jag valde det som passade mig, då jag har erfarenhet av löpning sedan tidigare. Jag sprang för svenska landslaget i terränglöpning 2015. När jag flyttade till Kanada så tävlade jag för Ottawas universitet, där jag numera har ett stipendium.

Så om man googlar mitt namn och “Malmö university”, så får man träffen “löpartalang vinner utbytesstudentsstipendium”. Jag brukar ofta säga att jag föddes till löpare!

– Jag tänker att det är också viktigt när man försöker matcha ihop med det intresseområde man har, eller det man kan tänka sig utforska.

När man pratar om en språkutvecklande praktik tänker man att det inte spelar någon roll var deltagaren befinner sig, bara den får öva sitt språk.

Men som vi sa innan, motivationen, språkutvecklingen och dess hastighet är väldigt synkad med att du faktiskt vill vara någonstans och det du omger dig själv av är något du är intresserad av, kan tänka dig, eller är nyfiken på.

Det är en del vi har försökt tänka på när vi försökt matcha platserna med deltagarna.

Det var ingen slump att Alexander hamnade just där han hamnade.

– Jag hade önskat att fler företag hade gett unga möjligheten till praktik, då det är en bra ingång till att ändra vår attityd och inställning.

– Då har det blivit dags att runda av dagens avsnitt av En Smart Framtid.

Tack till Tiba, projektledare för Vägen in Malmö.

Tack också till Katalin Persson, kock och handledare i projektet.

Och tack Alexander – deltagare.

Det här var det sista avsnittet för den här säsongen. Vi tar en paus och återkommer i höst med nya avsnitt. Välkommen att lyssna då. En Smart Framtid är en podd från svenska ESF-rådet och görs av produktionsbolaget Ljudbang.

Stäng