Logotyp på utskrifter

Myndigheters kompetensutveckling kring psykiska funktionshinder

ProgramområdeProgramområde 1 Kompetensförsörjning
ProjektfasGenomförande
ProjektägareArbetsförmedlingen avd rehabilitering till arbete, Luleå
KontaktpersonMarianne Mäki
E-postmarianne.maki@arbetsformedlingen.se
Telefonnummer010-4866976
Beviljat ESF-stöd229 600 kr
Total projektbudget229 600 kr
Projektperiod2011-01-17 till 2012-05-31
RegionÖvre Norrland
In English

Sammanfattning

Syftet är att projektmedarbetare via utbildningsinsatser och erfarenhetsutbyte nationellt och transnationellt, får fördjupade kunskaper om målgruppen, personer med psykiska funktionshinder, för att utveckla arbetsmetoder i bemötande och innehåll i rehabiliteringsinsatser i genomförande projektet "Rehabilitering av personer med psykiska funktionshinder"

Bakgrund

I den förundersökning som tidigare gjorts, kring rehabilitering av personer med psykiska funktionshinder, kommer vi fram till att gruppen med psykiska funktionshinder, speciellt de med neuropsykiatrisk problematik, NPF har ökat, inte minst hos de relativt unga. I den gruppen finns såväl unga och vuxna som kvinnor och män som mår dåligt, men ofta tycks för psykiskt friska för att bli aktuella hos psykiatrin och för somatisk friska för att bli aktuella vid primärvården. De som i den gruppen bedöms ha behov av vård, är i inte sällan negativt inställda till att ta kontakt med vården/psykiatrin. Man är oftast rädd/tveksam till den typ av insatser som finns inom den traditionella psykiatrin, vilka kan upplevas som skrämmande. Man känner inte igen sig i sina problem där. I många fall visar förundersökningen att individen har att ta ställning till ett flertal, icke-samordnade rehabiliteringsplaner hos respektive myndighet. Förundersökningen visar att de som finns i den grupp av unga vuxna som beskrivits ovan, kan ha olika psykiska/ NPF (uttalade/ personkretsbedömda eller diffusa), personerna kan vara isolerade, ha ångest, depression, dåligt självförtroende. En del i gruppen är lågt begåvade. Dessa svårigheter är ibland kombinerade med varandra och med kriminalitet samt missbruk av olika slag, de riskerar att bli långvarigt beroende av försörjningsstöd. Vi har i förundersökningen funnit att det hos respektive myndighet finns personer med psykiska funktionshinder, dels de med traditionella diagnoser och dels en ny grupp, oftast utan diagnoser, men med uppenbara problem att få och behålla ett arbete.
Myndigheterna möter idag en allt större grupp, då speciellt unga män, som kräver andra insatser. På IFO, Individ- och familjeomsorgen, såväl som AF ser man en ökning av personer med förmodade neuropsykiatriska funktionshinder (NPF). De kan inte jämföras med de som har ”klassiska psykiatriska diagnoser”. Det är en grupp som hamnat ”emellan” och som inte ännu är beredda/klarar av att gå direkt till arbete efter avslutade /avbrutna studier. ”
”Odiagnostifierad, men på väg utför?”, enligt en handläggare inom kommunen. Här har vi ett förmodat mörkertal av personer med NPF, oftast inte identifierade, som yttrar sig i form av myndigheternas svårigheter att hitta rätt insats och individen misslyckas etablera sig på arbetsmarknaden. Flertalet av de unga vuxna som är beroende av försörjningsstöd har ofta en rad av misslyckanden bakom sig från sin skolgång och i kontakterna med arbetslivet. Man saknar meriter och erfarenheter för att kunna konkurrera om arbeten eller studier. Ett stort antal av de ungdomar som via Af har programinsatsen, Klargöra arbetsförutsättningar, saknar slutbetyg och riskerar att fastna i övergången mellan skola och arbetsmarknad. Afs samverkan med skolan, för att klara övergången till arbetslivet behöver fördjupas, bla för att motverka avhopp från gymnasiet.
Övergångar mellan olika rehabiliteringsaktörer är kritiska. Varje person måste bemötas, utredas och bedömas individuellt i en rehabiliteringskedja som är samordnad. Sett ur ett organisationsperspektiv visar vår förundersökning, att personer i behov av rehabilitering riskerar att falla mellan stolarna och inte få ett sammanhängande stöd.
Många av rehabaktörerna upplever att de nödvändiga verktygen saknas både i den egna organisationen och i samverkansarbetet, för att kunna stötta optimalt. Respektive myndighets organisation fungerar inte helt tillfredsställande, särskilt för den senare målgruppen och det finns mer eller mindre vattentäta skott mellan myndigheterna. Framförallt påpekar man nödvändigheten att öka kunskapen om målgruppen med tanke på att gruppen med psykiska diagnoser ökar, och torde göra det framöver också. Med anledning av att aktivitetsersättningar dras in, ökar försörjningsbehovet via Socialtjänsten, kontakterna med målgruppen blir földaktligen allt fler. Begreppet arbetsförmåga är bristfälligt definierat, vilket leder till olika tolkningar hos olika aktörer. Det finns för närvarande inget gemensamt verktyg för att bedöma en persons arbetsförmåga. När det gäller gruppen med psykiska funktionshinder och då speciellt de med neuropsykiatriska måste kunskapen om hur man bättre tar tillvara deras arbetsförmåga fördjupas. Det är inte ovanligt att bedömningar skiljer sig åt, dels på grund av olika definitioner av arbetsförmåga men också på grund av olika/bristande kunskap om problembilden hos individen. En fördjupad kunnskap inom respektive organisation och förbättrad samordning i bedömningar mellan myndigheterna vad beträffar individens resurser vore nödvändig, i syfte att möta behovet av olika psykosociala - och rehabiliteringsinsatser för den ovan beskrivna gruppen.

Vi har ett demokratiproblem, om vi får en allt större grupp individer som hamnar utanför samhället. Därför är det nödvändigt att ta tillvara den kompetens som redan finns inom respektive organisation, och kontinuerligt i samverkan förbättra den gemensamma rehabprocessen hos/mellan berörda aktörer. Men inte minst viktigt att fördjupa kunskap och utveckla nya arbetsmetoder för denna grupp. Det finns en efterfrågan av mer kunskap om hur man bemöter gruppen med neuropsykiatriska funktionshinder. Många med den problematiken har svårt att komma vidare och som handläggare saknar man ett” mellansteg”, varför det resulterar i att många med konstaterade neuropsykiatriska funktionshinder inte har någon sysselsättning.

Kunskapen om diagnostisering av vuxna med neuropsykiatriska funktionshinder är relativt ny och behovet av kunskap om gruppen är uppenbarligen stort. Det finns ett tydligt behov av att genom ökad kunskap utveckla insatser för personer med neuropsykiatriska problem.

Resultatet av förundersökning har dels visat på problembilden för personer med dokumenterade psykiska funktionshinder och dels lagt fokus på nya riskgrupper, genom att peka på att: - Samverkan mellan rehabaktörer bör förbättras när det gäller personer med psykiska funktionshinder. - Det råder en brist på kunskap kring målgruppen, NPF. - Vi har en växande grupp, särskilt unga män och kvinnor, utan diagnos och med diffus problematik.- Vid rehabiliteringen av personer med psykiska funktionshinder bör vi genom ökad kunskap uppmärksamma könsperspektivet då det finns en överrepresentation av depressioner bland kvinnor och i gruppen NPF av män.

Syfte

PROJEKTETS ÖVERGRIPANDE SYFTE
Utifrån ovannämnda problembild är syftet med projektet att via utbildningsinsatser i respektive organisation öka medarbetares kunskap om den problembild som finns när det gäller gruppen med psykiska funktionshinder och då särskilt gruppen med neuropsykiatriska hinder.
Tanken är då att ha en gemensam plattform kunskapsmässigt och utifrån vars myndighets uppdrag samverka kring målgruppen.

Den slutsats man kan dra av tidigare kartläggning är att personer med psykiska funktionshinder måste synliggöras mer, kunskapen om funktionshindret ökas och arbetsmetoder vidareutvecklas hos och mellan olika rehabaktörer. Det finns en grupp som ökar allt mer, dvs den som handläggare upplever har någon form av psykiskt funktionshinder, men inte har någon diagnos. När det gäller gruppen med NPF och diagnos, bör man uppmärksamma den problematiken mer. Generellt kan man säga att det saknas tillräckliga resurser och lämpliga prövningsplatser för målgruppen. Kunskapen om målgruppen behöver därför öka. Det är viktigt att de erfarenheter som görs tas tillvara och implementeras i organisationerna.


Målsättning

Målsättningen är att genom att öka medarbetarnas kunskap om målgruppen, ger det effekt i att
- Medarbetarna får en ökad känsla av sammanhang, att medarbetarna mår bättre.
- Genom förbättrade arbetsrutiner mellan myndigheter, borde ge effekter både till målgruppen och utvecklar resp. organisations arbetsmetoder.
-Fler av verksamheternas ordinarie personal får möjlighet att delta i utbildningsinsatserna om målgruppen. Vilket borde underlätta implementering.
-Borde motverka diskriminering av personer med NPF.
- I förlängningen bör det öka möjligheterna till inträde till arbetslivet för målgruppen, vilket borde ge samhällsekonomisk vinst.

Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning

Det förslag vi har på hur tillgänglighet tillgodoses i ett genomförandeprojekt såväl som i detta projekt, där insatserna handlar om kompetensutveckling gentemot medarbetare, är att varje projektort arbetar utifrån följande upplägg:

Fysisk tillgänglighet: Lokalerna skall vara utformade så att de inte utgör något hinder för personer som fysiska funktionshinder som t ex för rullstolsburna, hörselskadade, synnedsättning eller har någon annan form av fysiska funktionshinder att delta i projektet eller utbildningsinsatserna.

Psykiska funktionshinder: Att verksamheten i rehabiliteringsinsatser för personer med psyksiska funktionshinder skall ha ett lärande/innovativt innehåll i insatserna/rehabiliteringen. På så sätt ökar förutsättningarna att anpassa upplägget mot målgruppens psyksiska/fysiska funktionshinder. Det innebär bland annat att de aktiviteter, det bemötande som skall utgöra grunden för projektets innehåll, skall utformas på så sätt att det underlättar, inte fjärmar, deltagare att fullt ut kunna tillgodogöra sig de insatser som finna. Kunskap om funktionshindret, en jämställd och tät dialog med deltagarna skall vara grunden för att projektmedarbetarna skapar en god tillgänglighet hos deltagarna.

Innehållet i insatserna måste därför utformas så hänsyn kan tas, till att projektdeltagare och medarbetare, kan tillgodogöra sig insatserna.

Tillgänglig verksamhet: Hur vi som handläggare bemöter varandra och projektdeltagarna är grunden för hur trygg deltagaren känner sig och vågar ta till sig de insatser som är tänkt att stötta individen och medarbetarna. Särskilt i arbetet med unga är det avgörande att det finns en kunskap och förståelse dels för hur problematiken hos målgruppen ser ut, men även att det finns en beredskap att utforska egna värderingar och i vissa fall fördomar.

Syftet med insatserna måste hela tiden ha fokus på empowerment både vad beträffar deltagare och medarbetare. Utbildningsinsatserna för medarbetarna skall förutom kunskapsinnehåll fokusera på att ungdomar idag tänker annorlunda många gånger både vad gäller arbete och andra samhällsfrågor. Inte att glömma att det alltid finns ett klassperspektiv i mötet med människor. Brist på respekt och brist på kunskap om hur de frågorna påverkar oss som individer, både yrkesval och andra livsfrågor, gör det svårare att förstå hur olika individer tänker. Det är därför viktigt att ge både deltagare och de som är engagerade i projektet den kunskapen genom föreläsningar och även andra utbildningsinsatser om tillgänglighet.

Kommunikativ tillgänglighet.
Möjlighet att höra och delta i diskussioner är en central fråga för deltagarna. Det är viktigt att hålla diskussioner, information på ett så lättillgängligt sätt som möjligt. Det är viktigt att utforma kommunikationssituationer såsom grupparbeten, föreläsningar, så att deltagare vågar delta i diskussioner, uttrycka tankar kring sin situation och tillgodogöra sig information. Det är ett led i utvecklingen hos deltagare, medarbetare och organisationens förutsättningar att formulera sina mål.

Informativ tillgänglighet.
För att tillgodogöra sig genomförandeprojektets och utbildningsinsatsernas innehåll är det viktigt att information utformas på ett sätt som underlättar inhämtande av information. Bland annat kan man genom ett lärande, tillvarata erfarenheter som finns hos personer med liknande funktionshinder. Förundersökningen visar att det sociala nätverk som är speciellt viktigt för ungdomar, oftast inte finns med som en del i rehabiliteringsplaneringen. För att underlätta engagemang för anhöriga och informera allmänheten om projektet samt öka kunskapen om funktionshindret, är det viktigt att nå ut exempelvis via personliga kontakter, annonser, faktablad och föreläsningar till allmänheten.

Jämställdhetsintegrering

Det är viktigt att vi jobbar med våra egna attityder för att inte förstärka den schablonbild man har av kvinnor och män med psykiska funktionsnedsättningar. Förväntar vi oss att kvinnorna är tysta och deprimerade och männen mera utåtagerande? Hur bemöter vi individer med neuropsykiatriska diagnoser? Blir man, som kvinna belönad för att man är tyst för att det är lättare att möta den gruppen än den som är mera utåtagerande? I situationer där vi samlas i grupp är det därför viktigt att söka lyfta fram både kvinnor och män, inte låta det ena könet ta större plats.

Finns det flera orsaker till att man har fler män än kvinnor där arbetsuppgifterna är mera manligt inriktade? Vi bör ha insatser i vägledande syfte som stöttar deltagarna att våga tänka utanför de traditionella könsrollerna i sitt yrkesval bland annat genom att vara uppmärksamma på hur vi beskriver yrken och arbetsuppgifter. Har vi oftast en manlig ton i det vi beskriver typiskt manliga yrken. Är svetsarbetet enbart en arbetsplats för riktiga karlar där man blir smutsig, skall vara stark och tålig? Finns andra inslag i det arbetet som kan tilltala kvinnor? Det arbetet innehåller formkänsla, skapande, kräver finmotorik och god koordnationsförmåga. Hur beskriver vi vårdyrket? Det är viktigt att använda vägledningsmaterial som går ut på att via olika intressetester se sina styrkor och resurser för att sedan matcha ihop med olika yrken. Tanken är också att bekanta sig med och besöka arbetsgivare för att få mer information om olika brancher.

Hur blir personer från målgruppen mottagen på praktikplatsen? Vi kan enligt transkaktionsanlysen, TA, lära kvinnor och män om olika sorters maktspråk. Hur man skall reagera på den typen av situationer, utan att själv känna sig liten och svarslös? Ju mer kunskap om ämnet ju större känsla av sammanhang, KASAM. Vi som arbetar i projektet bör få kunskap att kunna ge oss ut på djupare vatten när det gäller den frågan och inte hålla oss kring diskbaljan. För det behöver vi kunskap, attitydpåverkan i ämnet jämställdhet på ett sådant sätt att det utgår från de situationer deltagarna befinner sig i.

Det som kan förväntas av oss som arbetar med projektet är att vi är beredda att med öppna ögon granska våra egna attityder och ha en rimlig förväntan på deltagarna i den frågan. Man måste ha något att vinna på att tänka i nya banor. Utbildningsinsater till projektmedarebetare är nödvändig. För att få en gemensam plattform att utgå ifrån är utbildningsinsatser nödvändiga dels om funktionshindret och sett ur ett jämställdhetsperspektiv. På så sätt undviker vi att ha ett ovanifrån perspektiv där deltagaren inte känner igen sig, återigen inte glömma klassperspektivet, så att vi inte istället förstärker känslan hos deltagaren av att vara fel.

För att säkerställa kompetens i frågan för projektmedarbetare, referens- och styrgrupp, kommer processtöd i jämställdhetsintegrering att anlitas.

Den kunskapen tillsammans med ökad kunskap om neuropsykiatriska funktionshinder skall bidra till att vi får en jämnare fördelning mellan kvinnor och män som kommer att delta i projektet samt att de insatser som finns i projektet, "mellanstation" ej är så "manligt inriktade" och att deltagare mera vågar välja utifrån egna intressen, resurser och ej utifrån värderingar om kön och funktionshinder.

Transnationellt samarbete

I förundersökningen har kontakt tagits med Af i Torneå och Uleåborg, Finland som beskrivit hur de byggt upp sin rehabiliteringsverksamhet i samverkan med övriga rehabaktörer. I Torneå arbetar man mer enligt den tanke som vi ovan beskrivit som "receptionstanken", dvs de har utvecklat en parallell samverkan myndigheter emellan. Det finns ett intresse, både i Torneå och Haparanda, att inleda ett utbyte när det gäller erfarenheter av samverkan. Haparanda har också många finländare som är intresserade av att få göra sin praktik i Torneå. Projektet har för avsikt att i likhet med kommunens övriga instanser, verka för att öka utbytet länderna emellan, bla i form av besöka varandras verksamheter och utbyta erfarenheter.

Samarbetspartners

  • Arbetsförmedlingen Avdelningen BM Sekritariat och avd. Rehab CFAR är i Stockholm
  • Arbetsförmedlingen Avdelningen Rehabilitering till arbete
  • Arbetsförmedlingen Boden
  • Arbetsförmedlingen i Gällivare
  • Arbetsförmedlingen i Haparanda
  • Försäkringkassan Luleå
  • Försäkringskassan Gällivare
  • Försäkringskassan, samverkansområde Kalix och Överkalix
  • Kommunledningsförvaltningen
  • Länsgemensam psykiatri

Deltagande aktörer

  • Arbetsförmedlingen Avdelningen BM Sekritariat och avd. Rehab CFAR är i Stockholm
  • Arbetsförmedlingen Avdelningen Rehabilitering till arbete
  • Arbetsförmedlingen Boden
  • Arbetsförmedlingen i Gällivare
  • Arbetsförmedlingen i Haparanda
  • Försäkringkassan Luleå
  • Försäkringskassan Gällivare
  • Försäkringskassan, samverkansområde Kalix och Överkalix
  • Kommunledningsförvaltningen
  • Länsgemensam psykiatri

Kommun

  • Boden
  • Gällivare
  • Haparanda