Logotyp på utskrifter

Du är inte ensam

Socialfondsprojektet Inkluderande Rehabilitering

  

Många lider av social fobi och är livrädda i början. För andra människor. För att möta en massa problem. För sig själva. Sedan öppnar sig långsamt något. En liten spricka i muren. En glimt av förståelse i ögonen. Ett igenkännande leende, det finns andra som känner som jag. Insikten föds i ett fönsterlöst rum i västra Göteborg.

 

Det är en kylig marsdag i Göteborg, närmare bestämt Västra Frölunda. Stadsdelen är ett av Sveriges frikyrkotätaste områden och härifrån kommer också ett av Sveriges bästa ishockeylag. I lokalerna på Järnbrotts Prästväg 2 har Samordning Väst sina lokaler. Vi är lite oroliga eftersom det är oklart om hur många som kommer att dyka upp i verksamheten idag. Har vi riktig otur får vi åka hem utan att få prata med någon av deltagarna. Projekt VI inom Inkluderande Rehabilitering har pågått sedan 2015 och psykologen Anne Mäkinen har varit med sedan maj 2016.

 

– Folk som kommer hit har suttit hemma i åratal. De lider av psykisk ohälsa, ibland depressioner. En del är sjukskrivna, andra har försörjningsstöd. Vissa har aldrig kommit ut i arbete. Många har social fobi, det är en viktig anledning till att vi arbetar i grupp. Denna gruppverksamhet är unik och finns ingen annanstans. Vi bedriver meningsfull friskvård med drama som pedagogik och inslag av avspänning, fysioterapi och gruppsamtal. 

 

Förutom Annes pass som psykolog, består verksamheten av pass med dramapedagogen Fia Adler Sandblad och fysioterapeuten Cecilia Jörgensdotter Wegnelius.

 

Vad är det då som händer med de unga människorna i rummet under en session?

 

– Det kan vara många olika saker, svarar Anne. De känner sig inte lika ensamma, känner igen sig själv i andra: ”Nu när du berättar hur du har det så förstår jag att det inte är så farligt. Det känns mycket värre när det bara finns i mitt huvud”. En ung kille inser att han skrattar för första gången på flera år. Det är ofta ganska små steg på väg mot en stor förändring.

 

Anne förklarar hur viktigt det är att gå varligt fram och ta täta pauser. När vi frågar om hur hon trivs med sitt jobb tänker hon efter en stund innan hon svarar.

 

– Det som är en vanlig dag på jobbet för mig, kan vara en början på en skillnad i någons liv.

 

När vi undrar om det har dykt upp några till dagens pass så ler Anne med hela ansiktet.

 

– Absolut. Ni kanske vill börja med att prata med Jennie?

När knopparna brast en fredagseftermiddag

Jennie är en tuff, tatuerad tjej på 22 år som gillar hårdrockbanden Ramstein och Sabaton. Det var hennes arbetsterapeut som rekommenderade henne att börja på Inkluderande rehabilitering eftersom hon inte kunde plugga. Jennie orkar bara vara i aktivitet en halv dag i taget. När hon var ung tonåring blev hon fysiskt och psykiskt misshandlad i en nära relation och lider därför av posttraumatiskt stressymptom. Förutom att hon tar sig till Järnbrotts Prästväg några gånger i veckan går hon också hos en psykolog.

 

– När jag kom hit första gången var jag jätterädd. Jag tänkte att det här kommer inte att gå. De första veckorna var verkligen skitjobbiga. Jag har alltid haft svårt för det sociala, inte haft så mycket kompisar. Och det här var ju helt okända människor och jag var yngst. Alla andra var i 30-årsåldern, eller i alla fall kändes det så. Jag höll mig verkligen på min kant, i mitt hörn.

 

Jennie tar sats innan hon börjar prata om den där fredagseftermiddagen. Hon berättar att alla vara jättetrötta och bara ville gå hem. Gruppen hade jobbat med en dikt av Karin Boye ”Visst gör det ont när knoppar brister”.

 

– Av någon anledning fick jag totalt bryt, en panikångestattack. Jag visste inte var jag var eller vad jag gjorde. Jag var verkligen helt skräckslagen. Men alla tog det så fruktansvärt bra.

 

Tårarna är inte långt borta. Samtidigt bryter ett leende fram när hon kliar sig på mössan.

 

– Ingen backade från mig. Någon tog mina glasögon så de inte skulle gå sönder. Någon annan gick och hämtade ett glas vatten. Det blev dialog. Ingen såg ner på mig och det fick mig att känna mig trygg. De blev som ett team som tog hand om mig.

 

Jennie skämdes efteråt, ville inte komma tillbaka på måndagen. Men hon kom ändå. Rädd för vad de skulle säga. De sa: ”Nu vet jag att jag inte är ensam”. Det fick också konsekvensen att alla i gruppen visste hur de skulle agera om en liknande situation skulle uppkomma igen.

 

Nu umgås Jennie och de andra även utanför verksamheten. Hon känner sig högstadieung igen. Hon berättar att de sätter sig längst bak i bussen som femtonåringar. Fnissar och flamsar. Och lånar snus och cigaretter av varandra. Kanske tar Jennie igen lite av allt hon missade under skolåren. Hon slutade gymnasiet efter en halv termin. Kom inte upp på morgnarna. Men nu vill hon skaffa praktik. Kanske bli svetsare. Eller gå på plantskola. Det gör ont när knoppar brister men nu är blomman på väg att slå ut.

Från social fobi till planer på att bli förskolelärare

Det första Petter Sparrings säger när vi hälsat och satt oss är:

 

– Jag är en transperson. Efter att jag fått min diagnos har jag rätt till olika behandlingar. Min psykolog rekommenderade mig att göra hormonbehandlingar och ta bort ansiktshår och det gör jag nu.

 

Vi får reda på att Petter gått grundskola, gymnasium samt pluggat arkeologi, historia och filosofi på universitetet. Under studierna gick hen in i väggen och kunde inte motivera sig längre. Hen var inne i en krisperiod och hade inte tagit frågan om sin könsidentitet på allvar.

 

– Jag kom till en punkt när jag var 20, 22 år. Jag flyttade hem, slutade studierna och har sedan dess haft problem med ångest, depression och social fobi. Min socionom och psykolog tyckte att det här projektet var någonting för mig. Jag frågade mig själv: Ska jag verkligen träffa massa sjuka människor, är det värdigt? Jag var verkligen jätteskeptisk.

 

Före första träffen var Petter nervös i en hel vecka. Sedan tyckte hen att det gick bättre och bättre. Nu vill hen inte att det ska ta slut.

 

– Jag bestämde mig helt enkelt för att lämna värdigheten utanför dörren.

 

Men hur har projektet påverkat och förändrat Petter? Hen har tänkt om helt när det gäller yrkesval och insett att som arkeolog finns det inga jobb. Men vad hände med tankarna på ett jobb som konservator?

 

-Äh, sitta i en källare hela tiden, det var nog mer en produkt av att jag ville undvika grejer. Och människor.

 

– Så vad har du för planer nu då?

 

– Jag letar praktikplats och sedan ska jag plugga till förskolelärare. Jag är 28 år och vill komma ut i livet.

 

Från ett avskilt jobb som konservator till ett av de mest sociala jobb man kan tänka sig. Hur gick det till, frågar vi.

 

– Det hände här, säger Petter och slår ut med händerna i en bred, förklarande gest. Det hände här.

Anneli har lärt sig att diska en gaffel i taget

Anneli fick en leversjukdom 2015. Kroppen orkade inte längre. Sedan fick hon utmattningssyndrom. Sov dåligt på natten. Var sedan trött hela dagen. Hon hade konstant huvudvärk i flera år och gick på maxdos av Ipren och Alvedon. Blev lättirriterad, skällde på barnen. Anneli har två söner, 7 och 8 år gamla.

 

- Jag visste inte vem jag var. Kuratorn frågade och jag svarade ”ingen aning”.

 

Anneli har alltid var lite av en duktig flicka. Hon växte upp med en mamma som bakade allt själv, som dammsög hela huset om lite hår hade hamnat på golvet. När Anneli skulle ha kalas för sin son i februari 2016 så tokstädade hon lägenheten, bakade tårta och semlor – alla skulle förstås ha sina favoriter – och passade på att tvätta samtidigt. I tvättstugan som ligger i ett hus bredvid.

 

-Jag mådde dåligt i en vecka efteråt, suckar Anneli.

 

Anneli gick den första kursen i Utökat AKTIV 2016 i Alingsås, där hon också bor. Hon tyckte det var spännande att utbyta tankar med andra.

 

-Det var mycket som hände då. Jag hade precis separerat från min man när jag började kursen. Jag kände ett enormt behov av att hitta mig själv igen. Eller kanske uppfinna en nya Anneli.

 

Hon började göra en sak i taget. ”Man behöver ju inte diska tre gafflar samtidigt”. Lade undan telefonen. Efter kursen började Anneli jobba 25 procent. Till hösten 2016 gick hon upp till 50 procent.

 

Nu har hon träffat en ny kille, sökt till specialpedagogprogrammet på lärarhögskolan och har bara huvudvärk någon gång ibland. Efter kursen fyllde hennes andra son år. Den här gången köpte hon rostmackor, skinka och ost som gästerna fick fixa själva. Efter kursen fyllde hennes andra son år. Den här gången köpte hon rostmackor, skinka och ost som gästerna fick fixa själva. Efteråt serverades glass ur paket.

 

-Det var ingen som klagade och jag hade jättetrevligt. Jag orkade ju till och med umgås med gästerna.

 

Hur gick det sedan?

Anneli är redan ute i arbetslivet. Petter letar praktikplats och vill studera till förskolelärare. Jennie har planer för sitt framtida liv. Av de som har deltagit i VI under 2016 har 22 av 27 gått vidare till fortsatt arbetslivsinriktad rehabilitering.

Projektet VI

Projekt VI och Utökat AKTIV är två av sju insatser inom projekt Inkluderande Rehabilitering som drivs av sex samordningsförbund i Göteborg med kranskommuner. Projekt VI vänder sig till kvinnor och män som befinner sig långt från arbetsmarknaden eller har en lång väg tillbaka och som är nyfikna på kreativt och hälsofrämjande arbete i grupp. Gruppverksamheten innehåller drama, fysioterapi och psykologstöd.

 

För mer information, kontakta projektledare evy.almstrand@angered.goteborg.se


Bild i högerkolumnNär jag bröt ihop den där fredagen ställde hela gruppen upp, berättar Jennie Frednäs.

Inkluderande Rehabilitering

Projektet Inkluderande Rehabilitering vänder sig till personer som står långt ifrån arbetsmarknaden, främst unga upp till 29 år. Deltagarna får hjälp komma igång med studier, söka jobb eller för att ta ett steg närmare arbetsmarknaden.

 

Läs mer om Inkluderande rehabilitering i projektbanken.