Logotyp på utskrifter

”Alla som klarar utbildningen får jobb”

Socialfondsprojektet YFI

 

Kista nordväst om Stockholm. Här finns det några byggnader som har kommit undan Skönhetsrådets våningskapningar och sträcker sig upp mot en marsgrå himmel. Vi ska vi träffa nyblivna svenskar som håller på att lära sig ett yrke inom byggsektorn, samtidigt som de lär sig svenska. Byggboomen och kvaliteten på utbildningen gör att rektor Linus Nygren är säker på att eleverna snart finns på ett bygge någonstans i Sverige.

 

Vi befinner oss på Stockholms byggtekniska gymnasium på Torshamnsgatan 10-12. Ingen tid är avtalad med rektorn, men han söker upp oss när vi står och beskådar en lektion i armering.

 

Linus tycker att man ska vara försiktig med att kalla det här snabbspår. Kursen tar två år, men då har deltagarna en riktig utbildning. Han får frågor då och då från otåliga byggherrar: ”Linus, kan du inte köra 15 veckor för anläggare?” Nej, varför då? menar Linus. De kanske kan få ett kortvarigt jobb på Förbifarten (ett infrastrukturprojekt i Stockholm) men sedan blir det svårare.

 

Vissa perioder blir YFI helt nerringda, berättar rektor Nygren: ”Har ni inga golvläggare? Anläggare? Men betongarbetare då?”

 

– Vi har mycket motiverade elever. De ska ha ett jobb så att de kan försörja sin familj. Det är det absolut viktigaste för dem. Vår nyckel till framgång är samarbetet mellan Andrea Bengtsson, lärare i svenska som andraspråk samt Jesper Lindstrand och Bertil Hellberg, lärare inom bygg. Andrea är lika trygg i blåbyxor som i språkdräkt.

 

Linus anser att många tappar motivation och målbild när de bara pluggar SFI. De flesta har ju ingen skolbakgrund alls, att då sitta i timme efter timme i en skolsal blir de bara trötta av. Då är det mycket bättre att varva språkundervisningen med praktiskt arbete.

 

Men visst kan man råka ut för tillfälliga bakslag även i den här modellen, men av helt andra slag.

 

– Några killar åkte på en riktig praktikchock. Klockan sju på morgonen, mitt i vintern, blötsnö på en blåsig byggnadsställning på ett bygge i någon förort. Men de flesta kom över den nordiska kallduschen när de hade fått ringa sin mamma och beklaga sig över eländet.

 

Många av de som kommer till Sverige som flyktingar har mycket med sig i ryggsäcken. Ibland fruktansvärt traumatiska upplevelser. De kan tycka att det är skönt att böja armeringsjärn, skära mattor eller snickra. Få något annat att tänka på helt enkelt.

Kaka kämpar med ritningarna

Kaka Dieng kom till Sverige för två år sedan från London. Där jobbade han i klädaffär och hade lite påhugg på byggen. Sedan flyttade han till Sverige, träffade en svensk tjej och fick barn. Kaka har inga betyg i bagaget. En handläggare på Arbetsförmedlingen tipsade om YFI. Kaka tyckte det lät jätteintressant och bestämde sig för att söka. Där fick han göra ett litet svenskaprov och fick många frågor om språket.

 

Nu har han gått här sedan augusti och trivs jättebra.

 

– Jag är glad när jag vaknar, har mycket energi när jag går till skolan, försäkrar Kaka med ett av sina stora leenden. Jag vill ha ett bra jobb och försörja min familj, berättar han som ett eko av rektor Linus Nygren.

 

Under utbildningen får de prova de olika delar som ingår i byggbranschen.

 

– Armeringen är svår, säger Kaka och ser bekymrad ut. Man måste mäta och naja. Det går bra nu eftersom vår lärare är så bra. Får se vilket jag passar för, men jag tror murare. Till hösten ska vi välja väg. Jag kämpar varje dag.

 

– Vad är det du kämpar med, frågar vi.

 

– Ritningarna till exempel. De behöver förklara mer, det är ju bara några streck på ett papper. Mycket matte är det också. Och på eftermiddagarna kommer Andrea för då ska vi repetera vad allt heter och betyder. Vet du vad naja betyder? Binda fast ståltråden när man ska armera.

 

Kaka berättar om hur kul killarna har det ihop. De äter lunch tillsammans och skojar och pratar. Det blir samtal om deras hemländer och tjejer. Mest tjejer, säger Kaka. På svenska förstås.

 

Vad drömmer då Kaka om för framtiden?

 

– Jag drömmer om att öppna egen firma. Kanske lära upp andra som kommer till Sverige.

 

Eftersom Kaka är över två meter lång blir vi inte så förvånade när han berättar att han spelar basket i division tre. Men sonen som är nio år ska förstås bli NBA-proffs.

 

– Han är redan jättelång. Kaka håller handen i höjd med sina axlar för att vi ska förstå.

 

Men nu är det dags för Kaka att gå till golvläggningen.

Zekarias gillar armering och kakelsättning

Zekarias Mesfen kom till Sverige när det är som vackrast. I månaden maj 2007. Han började med att jobba både på restaurang och städfirma. Arbetade så i åtta år och tyckte att det var ganska slitigt.

 

Han kände att han ville vidare och gjorde nivåtest på SFI.

 

– Jag hade aldrig läst på SFI utan lärt mig den svenska jag kan på de arbetsplatser jag har varit på. De skickade mig till YFI där jag fick prata med Andrea och så var det klart. Jag fick börja direkt.

 

– Det var jättekul och jättebra. Mina vänner jobbar med bygg, kanske vi kan jobba tillsammans i framtiden.

 

När vi frågar Zekarias vad han tycker är roligast så tvekar han.

 

– Jag kan inte bestämma mig. Golv är för lätt. Betong är intressant. Armering och kakelsättning gillar jag. Nästa vecka ska vi ha måleri. Vi får se vad jag fastnar för. Det som är svårast är ritningarna. De försöker göra dem enklare och vi får ju fråga hur mycket vi vill, så till slut fattar man ju ändå.

 

Zekarias vill fortsätta utvecklas och är beredd att jobba hårt. Så småningom vill han gärna öppna eget företag. Men han är medveten om att han behöver mycket erfarenhet i bagaget för klara det.

 

Man kan ana att drömmarna om att starta eget är en av de saker killarna pratar om på lunchrasten, förutom om tjejer.

Vissa behöver plugga mer

Vad tycker då den person som jobbar med dessa unga män från olika delar av världen varje dag? En hel del visar det sig.

 

Han är inte riktigt nöjd med motivationen på alla håll, det blir helt klart när vi pratar med Bertil Hellberg. Eller Berra som alla kallar honom.

 

– Ibland har de ju bara gått i skolan i ett eller två år, då är det inte lätt att läsa ritningar och mäta rakt och rätt. Och deras svenska räcker inte till riktigt. Det blir helt enkelt luckor i deras kunskaper eftersom det är svårt att ge dem hela kurspaketet.

 

Berra gör klart att han gillar killarna, men samtidigt tycker att de kunde vara mer fokuserade än vad de är. Särskilt de yngre läser inte läxorna tillräckligt noggrant.

 

– De som klarar sig bäst är de som är 40 plus, de är otroligt motiverade. De inser väl också att det här kan vara deras sista chans att få ett riktigt yrke som de kan tjäna ganska bra på.

 

Berra är fylld av det stora engagemang som krävs för att så många som möjligt ska lyckas. Ibland blir han frustrerad när har tycker att eleverna inte anstränger sig tillräckligt.

 

– Förra vecka skällde jag ut dem faktiskt. De skulle mäta två och två, rita upp på skivorna hur de skulle såga och inte såga förrän jag hade sett. Ett enda bås hade lyckats mäta rätt. I ilskan och besvikelsen hävde jag ur mig: ”Vi har hållit på i ett halvår och ni kan inte ens hålla i en tumstock”.

 

För att de ska hamna i anställning kanske gallringen skulle vara lite hårdare, menar Berra. Att de måste ha kommit längre i språket för att det ska bli bra. Och de behöver ha viljan och ambitionen att göra läxan. Kanske en förlängd provperiod vore en god idé.

 

Berra försäkrar att han i vanliga fall har ett väldigt stort tålamod och att utskällningen var ett undantag. Förhoppningsvis fick det väl några av de unga männen att tänka till lite.

 

– Vi har ett bra system. Bara de kunde fokusera mer på pluggandet. Men i stan är det ju så mycket annat som drar på kvällarna om man är ung. De lite äldre, de går raka vägen hem och gör sina läxor.

 

Det finns också exempel där bristande språkförmåga inte behöver vara något hinder. Men då måste man kompensera det med en alldeles speciell talang. Som Josef: ”Målargubben”. Han har aldrig satt sin fot i en skola. Men då kan lärare som Berra göra ett slags utvärdering, en så kallad validering, åt branschen. Och Josef är så bra, bättre än de flesta så med honom funkar det ändå.

 

– Ge honom en burk färg och allt löser sig. Nu målar han på dagarna och går SFI på kvällarna och tjänar mellan 30- och 35.000 kronor i månaden, skrockar Berra nöjt. 

Vad hände sedan?

YFI har varit igång under kort tid men ett resultat är att man glädja sig över hög närvaro och få avhopp. Och rektor Linus Nygren är övertygad om att alla som klarar kursen kommer att få jobb.

YFI

YFI är ett samarbete mellan vuxenutbildningen, SFI och ett antal yrkesgymnasier i Stockholms stad. Syftet är att utveckla en integrerad språk- och yrkesutbildning riktad mot utrikes födda. Projektets arbetssätt ska halvera tiden det tar att gå från SFI till hållbar anställning.


Bild i högerkolumnKaka berättar att naja betyder att binda fast ståltråden när man ska armera.

YFI

YFI är ett samarbete mellan vuxenutbildningen, SFI och ett antal yrkesgymnasier i Stockholms stad. Syftet är att utveckla en integrerad språk- och yrkesutbildning riktad mot utrikes födda. Projektets arbetssätt ska halvera tiden det tar att gå från SFI till hållbar anställning.