Logotyp på utskrifter

MIA-projektet ger mod och skapar möjligheter

13 september 2018

MIA-projektets deltagare är ofta människor som har hamnat utanför systemets ”stuprör”. Kanske är man utförsäkrad från Försäkringskassan, men inte redo för att själv ordna med arbete eller studier.

Tre kvinnor

Liv Öström, utredare, Helena Bajlo, kommunikatör och Annica Falk, projektchef. 

Ett annat scenario kan vara att man sedan många år lever utan någon försörjning alls. MIA står för Mobilisering inför arbete.

 

– Det är ett oklart ansvarsområde – vem ska ta hand om rehabiliteringen för dem som inte har en arbetsgivare?

 

– Det är därför MIA-projektet behövs. Trots att samhället har resurser, så är de inte alltid koordinerade för att fungera optimalt för varje individ, menar projektchef Annica Falk.  

 

I några av Svenska ESF-rådets projekt utgår man ifrån arbetsgivarnas behov som första steg, för att sedan anpassa aktiviteter och utbildningar efter det. Det finns lyckade exempel på att det fungerar för många målgrupper.

MIA-projektet har det omvända perspektivet.

 

– Vi måste utgå från vad individen klarar och är intresserad av. Våra projektdeltagare är ofta sköra och har inte möjlighet att vara på arbetsplatser där det ingår tunga lyft eller där det är en hög stressnivå. 

 

– Även om vi skulle lyckas få en projektdeltagare i sysselsättning på en sådan arbetsplats, så är det ingen hållbar lösning på längre sikt, förklarar Annica Falk.

 

Arbetssättet som MIA-projektet tillämpar bygger på samverkan för att underlätta kontakter mellan projektdeltagare och myndigheter.

 

– Vi brukar säga att man växlar upp kuggen i välfärdshjulet, berättar Annica Falk.

 

De flesta deltagarna har inte arbetat på många år, ibland inte alls

Vår målgrupp är 16–64 år. Medelåldern hos projektdeltagarna är 39 år. 39 procent är äldre än 45 år. Majoriteten är kvinnor som utgör cirka 60 procent av det aktuella deltagarantalet. 70 procent av de manliga projektdeltagarna är yngre än 45 år.

 

85 procent av projektdeltagarna har grundskola eller gymnasium som högsta utbildningsnivå.

 

– Det säger också något om gruppen. Det tar man sig inte så långt på i dagens samhälle, menar Liv Öström, utredare på MIA-projektet.

 

– Den är ju inte så aktuell längre, den gymnasieutbildningen, flikar Annica Falk in.

 

Många projektdeltagare har aldrig arbetat någonsin. Eller så var det mycket länge sedan de arbetade.

 

MIA deltagare

 

Utdrag från MIA-projektets ansökan till Svenska ESF-rådet. Under ”Deltagare i projektet” har MIA-projektet inte satt några begränsningar. Men de flesta av projektdeltagarna är människor som har bott länge i Sverige och som inte har jobbat på många år eller inte alls.

 

Orsakerna till att en projektdeltagare har hamnat i en situation där man står utan stöd varierar. Psykisk ohälsa kan vara en. En gammal arbetsskada en annan. Svårighet att arbeta med vissa uppgifter kan utgöra ett hinder för den enskilda att komma vidare i sin livssituation. Ibland kan det vara så att man klarar av att arbeta 25 procent men inte 100. Kanske har man inte kännedom om vilka rättigheter man har. Då kan man få hjälp att navigera och komma igång via MIA-projektet.

 

– Vi försöker initiera de kontakter som behövs. Man får kanske inte tillgång till vården för att man inte vet vilken fråga man ska ställa. Man får inte rätt till boendestöd, för att man inte har ansökt på rätt sätt. Det är sådana saker som våra projektmedarbetare hjälper till med, berättar Annica Falk.

 

– Det kan helt enkelt vara andra praktiska saker som behöver ordnas först, för att man ska kunna fokusera på att få arbete. De exempel som vi har på hemsidan beskriver ganska bra hur vår målgrupp har det, fortsätter Annica Falk.

 

Helena Bajlo är kommunikationsansvarig för MIA-projektet och har i arbetet med att presentera projektet haft mycket kontakt med delprojekt och deltagare.  

 

– Det är viktigt att förstå sin diagnos. Att veta hur man ska agera och få ”rätt utbildning” i sin diagnos. Det kan handla om medicinering. Om att fokusera på vad man kan, snarare än vad man inte kan, berättar Helena Bajlo.

 

– Det handlar också om att få en självkänsla där man vågar vara på ett arbete och se sig själv i arbetslivet. En metod är arbetsträning på sociala företag, säger Annica Falk.

 

Kärnmålgruppen – personer som är i behov av samordnat stöd

Det finns några enstaka fall där projektdeltagaren har en arbetsgivare som inte kan ta sitt rehabiliteringsansvar. Till exempel kanske det inte finns möjlighet till omplacering.

 

– Vi håller på att se hur vi kan öppna dörren till MIA också för dem. Men de tillhör egentligen inte kärnmålgruppen, och vi vill ju prioritera de deltagare som faktiskt inte får tillgång till något stöd, säger Annica Falk.

 

Nyanlända ligger också utanför kärnmålgruppen.  

– Vi sätter inga gränser heller när det gäller nyanlända. Det har gått ut andra utlysningar med fokus på nyanländas etablering. Men vi har inga uttalade språkinsatser i projektet, utan det är mycket fokus på individuellt stöd, förklarar Annica Falk.

 

– Vi för inte statistik över vilka som är utrikes födda eller inte. Det får vi beställa från SCB när vi fått ihop en tillräckligt stor population på delprojektnivå, säger Liv Öström.

 

– Men vi har utrikes födda bland projektdeltagarna. Till exempel så samarbetar delprojektet i Södertälje med språk-kaféer. Men som sagt, vi vet inte hur många förrän vi har fått statistik från SCB, fortsätter Liv Öström.

 

Eftersom MIA är ett PO 2-projekt, så handlar det inte främst om att utveckla nya metoder, utan om att tillämpa befintliga evidensbaserade metoder för att hitta nya vägar in på arbetsmarknaden. De metoder som används är beprövade. Mer information här: