Logotyp på utskrifter

Stäng

3 december - Webbinarium om fattigdom i dagens Sverige

Mer information och anmälan.

Säsong 2 - avsnitt 2 – Rock Camp – När blir gruvan jämställd?

På senare år har gruvarbetaryrket moderniserats. Med tekniska framsteg har säkerheten har ökat och arbetet är långt ifrån så fysiskt tungt som det en gång var. Gruvarbetare är dessutom Sveriges bäst betalda arbetare, enligt LO’s senaste lönerapport. Trots det är det svårt att rekrytera unga till branschen. Och särskilt svårt är det att locka kvinnor. Hur ska vi få en jämställd gruvnäring? Och hur jobbar företagen med att rekrytera fler kvinnor i en mansdominerad bransch? I det här avsnittet gästas En smart framtid av Projektet Rock Camp som under tre år arbetet för att öka mångfalden och kvaliteten på gymnasieutbildningen för framtidens gruvarbetare. Gäster: Ninni Brostöm, projektledare Rock Camp och Anna Lidehäll, HR-chef på Boliden. Hör också en intervju med Diana Sälgström, 24-årig arbetsledare i Renströmsgruvan.

Lyssna på hela avsnittet på soundcloud.

 

 


Jenny Bergman: Hej och välkomna, ni lyssnar till En smart framtid, en podd från svenska ESF-rådet, med mig Jenny Bergman. I dag ska vi titta närmare på jämställdheten inom en av Sveriges viktigaste exportindustrier, nämligen gruvindustrin. Under de senaste åren har gruvarbetaryrket på många sätt moderniserats. Säkerheten har ökat och arbetet är långt ifrån så fysiskt tungt som det en gång var. Gruvarbetare är dessutom Sveriges bäst betalda arbetare enligt LOs senaste lönerapport. Trots det är det svårt att rekrytera unga till branschen, och särskilt svårt är det att locka kvinnor. Andelen kvinnor inom gruvindustrin har visserligen ökat de senaste åren, men fortfarande är branschen långt ifrån jämställd. Hur ska vi få en jämställd gruvnäring? Och hur jobbar företagen med att rekrytera fler kvinnor i en mansdominerad bransch? Det ska vi prata om idag. Med mig här i studion har jag Ninni Broström, projektledare för Rockcamp i Hedemora. Välkommen!


Ninni Broström: Tack!


Jenny Bergman: Och med oss på telefon har vi också Anna Lidehäll, HR-chef på Boliden. Välkommen du också.


Anna Lidehäll: Tack så mycket.


Jenny Bergman: Anna, berätta vad Boliden bedriver för verksamhet för de som inte känner till er.


Anna Lidehäll: Boliden är ett metallföretag, en koncern som har både gruvor och smältverk och vi har gruvor i Sverige, Finland och på Irland. Och så har vi också smältverk i Norge.


Jenny Bergman: Ja, och ni jobbar aktivt med jämställdhet och att rekrytera kvinnor. Hur gör ni det?


Anna Lidehäll: Ja, jag själv är placerad i gruvan som vi har i Garpenberg som finns i södra Dalarna, och vi jobbar på olika sätt. Vi har ett jobb att göra både vad gäller externt, att vi som verksamhet behöver synas och höras mer i samhället. Där vi befinner oss är vi relativt okända ändå, med tanke på att vi är en stor verksamhet som vi är i regionen. Medan man norröver, där är gruvindustrin mer känd. Men vi har ju utmaningar att göra oss mer kända. Och hur attraherar vi och ens visar vi för framtida medarbetare att vi finns.


Jenny Bergman: Hur, rent konkret, hur gör ni det då?


Anna Lidehäll: Ja precis, rent konkret hur gör vi det? Det är ju att samverka med andra aktörer där Ninni till exempel är ett exempel, där vi har deltagit i ett projekt som hon säkert kommer berätta mer om, och vi har också samarbeten med skolor och är ute och syns bland ungdomar. Men sedan är det också det här, att reflektera kring var annonserar? Vi vilka når vi, när vi rekryterar, och hur formulerar vi oss i annonser? Och också bara en sån sak som sponsring. Vilka sponsrar vi? Det är viktigt att det inte bara är hockeyklubbar och fotbollsklubbar, utan också, vill vi nå mer flickor, ja men ridning dans och så vidare, så att man får ju lägga in det i allt vi gör. Sedan har vi givetvis ett jobb att göra internt eller gör internt, och det är ju att merparten av våra chefer är i dag män. Och det finns ju inbyggt i i rekrytering, det här som man kallar för homosocial rekrytering, att det finns en tendens att man rekryterar den som är sig lik. Så där jobbar vi ju mycket med hur rekryteringsprocess ser ut och att vi har en tydlig målsättning med att vi vill öka andelen kvinnor och följer upp det regelbundet. Men det handlar också om att ta tillvara på, alltså, är kvinnor i minoritet? Vilket de är hos oss , inom vissa grupper, så lär man ju se till att, ja men hur trivs de? och hur upplever de det här, ta hand om dem vi har, så att de blir ambassadörer för att vi ska få fler kvinnor till vår arbetsplats.


Jenny Bergman: Och Ninni du har projektlett Rockcamp, ett projekt som har finansieras av Europeiska socialfonden med syftet att få fler unga att välja bergarbetaryrket. Du har redan gästat En smart framtid en gång, medan projektet pågick, och nu är projektet avslutat, och nu ska vi fokusera mer på resultaten den här gången. Men om vi börjar med att du berättar vad är Rockcamp för något?


Ninni Broström: Rockcamp har ju varit ett treårigt socialfondsprojekt där man ska jobba med attraktivitet för yrkesutbildningar, är ju liksom grunden i utlysningen. Och det vi har gjort i Rockcamp, det är att fokusera på bergarbetaryrket som var ett smalt yrke och där utbildningen ligger på gymnasial nivå. Vi har jobbat med attraktivitet för yrket, kvalité i utbildningen och matchning mot företagens behov. De är de tre stora huvudmålen. Sedan har vi haft väldigt många olika små delmål under det och haft många olika aktiviteter för att komma framåt i det här arbetet.


Jenny Bergman: Ni har inriktat ert arbete mot gymnasieskolan, varför det?


Ninni Broström: Ja väldigt mycket, kanske i första hand, när det gäller attraktivitet för högstadieeleverna, så vi har försökt och nått de som går i årskurs åtta, årskurs nio för att berätta om yrkesutbildningar och främst bergarbetarutbildning som är en fördjupning på bygg- och anläggningsprogrammet. Men så klart har vi också jobbat med de gymnasieskolor som har bergarbetarutbildning, och det finns ju i Hedemora, Filipstad, Hallsberg och i Stockholm, som det ser ut just nu och faktiskt fokuserat mycket på att försöka höja kvalitén i utbildningen också och se till att det blir en utbildning som svarar mot branschens behov, så att den matchas mot vad företagen vill anställa så småningom.


Jenny Bergman: Det har funnits brister, alltså?


Speaker 2: Ja, brister och brister, men det finns ju möjligheter att utveckla. Alltså utbildningsmaterial har ju varit en viktig del i projektets arbete för att få fram ett sammanhållet, bra material som täcker bredden i bergarbetaryrket. Det har vi lyckats ta fram då, ett grundmaterial för yrket till allra största delen i varje fall.


Jenny Bergman: Varför väljer unga bort bergarbetaryrket enligt din mening?


Ninni Broström: Jag tror att väldigt många som inte vet att yrket finns. Det är ju inga arbetsplatser man går förbi på vägen hem från skolan. Har man inte någon som man känner som jobbar inom branschen så är det väldigt svårt att få information om att yrket finns. Det gör ju också att det blir en reproduktion, att har man föräldrar som jobbar där då kan det vara okej att söka sig vidare och komma dit och jobba. Men de som inte har det, de vet ju ingenting om det här. Så det här att va ute och prata i olika skolor och visa sig på olika mässor. Nu har vi tagit fram en yrkesfilm, också för bergarbetaryrket, som visar lite grann de olika delarna och var man kan jobba någonstans när man jobbar som bergarbetare.


Jenny Bergman: Varför är så få unga tjejer som söker sig till bergarbetaryrket?


Ninni Broström: Jag tror att det finns någon gammal förlegad bild att det är tungt och slitigt, det är mörkt. Att det är inte ett attraktivt jobb och kanske för tjejer i första hand. Det är ju den bilden många har när man börjar prata med dem, och många kanske har varit på studiebesök. Vi har Falugruvan inte så långt ifrån Hedemora. När man kommer ner i trånga gångar. Man förstår att man har jobbar hårt och det har varit slitigt och mörkt och så där. Och det är kanske den bilden man bär med sig. Det kanske inte är den här bilden när man åker ner i gruvan i Garpenberg på 1054-nivån och kommer in i ett kontrollrum där man sitter med spelkonsoler i ett spelrum, ser det ut som när man sitter och kör maskinerna.


Jenny Bergman: Den bilden stämmer inte som du målade upp där i början. Det är inte så det ser ut längre, det är inte tungt och mörkt?


Ninni Broström: Nää, så är det ganska stora skillnader, och det där är ju viktigt att man kommer ut med att man får visa upp och se att det finns faktiskt en annan verklighet, och ett jobb som passar för både tjejer och killar.


Jenny Bergman: Men hur har ni då jobbat för att göra bergarbetaryrket mer attraktivt specifikt för unga tjejer, inom projektet Rockcamp?


Ninni Broström: Boliden hade ju en bolagsstämma alldeles i början på vår projektperiod, våren 2018, och då var vi med och jobbade så att årskurs åtta-eleverna fick komma på studiebesök till området och fick ta del av verksamheten och se hur den funkar och vad man gör för någonting uppe i Garpenberg. Och innan de åkte dit, så var vi i skolan och jobbade i workshops med ungdomarna också för att få fram litegrann vad de tänker om yrket och vad deras bild av jobbet är och vad som kan attrahera dem. Hur skapar man ett intresse? Vi försökte ta reda på väldigt mycket. Och vi ser ju att de eleverna som var med på det här studiebesöket där vi hade jobbat lite extra med dem, när de sökte till gymnasiet, så var det dubbelt så många som sökte till bergarbetarutbildningen i Hedemora som det hade varit året innan och där det även fanns en tjej som tyckte att det kändes som ett jättespännande jobb för henne.


Jenny Bergman: Vad kul. Anna, om det är väldigt få unga tjejer som söker sig till yrkesutbildningar på gymnasienivå och även på högskolenivå, och därför finns väldigt få kvinnor att rekrytera. Hur gör ni då när ni rekryterar?


Speaker 2: Nämen så är det. En viktig del är också att vara med och påverka redan innan. Vi kan inte bara stå och konstatera att det här var utfallet vi fick, så där blir skolan jätteviktig, men vi har ju alla, också ett lagkrav på oss och skolan med, att se till att jämna ut de där snedfördelningarna. Men sedan är det väl en del vi kan göra när vi ändå har utfallet som vi har, det är ju att man kan ju se över vilka krav ställer vi på våra olika yrken. Och nu i somras till exempel och kanske en period innan det också så har vi sett över, ja men just kravprofilen för bergarbetare. Beroende på om jag är pojke eller tjej, hur läser jag den annonsen? Vem tilltalar den mest? Så att nu senast har vi försökt, att vi höjer kraven på personliga egenskaper. Är du en driven person, vill du utvecklas och är teknikintresserad, så är det liksom viktigare. Andra saker kan man lära sig på plats, och det blir framför allt under en semestervikariat som ju är under en begränsad period, men som är väldigt viktig för det är ju ofta via semestervikariat som man kan få in en fot och så kan det bli en fortsättning. Så där ser vi ju att som i år, då fick vi ju in en fjärdedel av våra semestervikarier var kvinnor. Det låter kanske inte jättemycket, men det är mycket för det ser bättre ut än vad det gjort, om man säger, och det sprider ringar på vattnet, så att man får göra det man kan.


Jenny Bergman: Och det ser du som en direkt konsekvens av hur ni formulerade annonsen då?


Anna Lidehäll: Inte bara det förstås, inte bara det. Vi hade också, som jag sa, vi är relativt okända, sett till storleken på vårt företag. Vi hade också en rekryteringsdag här i våras, där vi bjöd in i samband med att vi skulle rekrytera semestervikarier. Men då kom det ju otroligt mycket folk. Det finns ett stort intresse, det kommer ju folk långväga och var intresserade, och det var en väldig blandning av människor som var nyfikna på att få veta mer. För hur det än är, jag håller helt med Ninni där, att den här förlegade bilden kring bergarbetare till exempel, den finns ju kvar. Samtidigt känner man lite nu att vi har ju pratat om det ganska länge. Det pratas också i medier. Media har ju börjat lyfta det här mer och mer, att vi försöker tvätta bort den bilden, och nu börjar man märka att det finns intresse. Så det finns möjligheter att göra något. Sedan tror jag att det viktigaste är ju att företagsledningar bestämmer sig för att aktivt jobba med de här frågorna. Att sätta tydliga målsättningar och följa upp och se till att det blir av.


Jenny Bergman: Varför är det viktigt för er att rekrytera jämställt? Vad kan Boliden vinna på ökad jämställdhet på ert företag?


Anna Lidehäll: Ja, vi har mycket saker och vinna, och någonstans är det just det här, att vill vi fortsätta vara en av världens mest produktiva gruvor, så behöver vi kunna kompetensförsörja. Om vi tar Boliden Garpenberg som exempel, som är beläget i södra Dalarna återigen, och där ser det ut som att populationen minskar och vissa människor flyttar iväg och så vidare. Vi har inte råd att rekrytera i halva rekryteringspoolen, såsom det ju ändå blir om man riktar sig till män enbart. Så det är ju en aspekt, för att överhuvudtaget kunna kompetensförsörja oss på sikt så behöver vi rekrytera mer mångfald. Sedan finns det ju också forskning som visar på att jämställda arbetsgrupper är mer kreativa och mer produktiva och har en bättre arbetsmiljö. Så vi har ju mycket saker att vinna på det.


Jenny Bergman: Nu blivit dags att lyssna på en intervju med 24-åriga Diana Sälgström. Diana arbetar som arbetsledare i Bolidens gruva, Renström utanför Skellefteå. Hon berättar om varför hon i högstadiet blev nyfiken på yrkesprogrammet för gruvarbetare.


Diana Sälgström: Jag tyckte att det kändes spännande. Det var någonting nytt i våran skola då vi var andra årskullen som hade möjlighet att gå den här utbildningen. Man fick höra att det var stora maskiner man fick arbeta mycket med kroppen. Man visste inte vad det var under jord. Man hade ju aldrig varit där. Att det var som en utmaning.


Speakertext: Och sen när du började på utbildningen, vad var det som du tänkte dig?


Diana Sälgström: Ja, ja jag kommer ihåg första gången man åkte under jord. Det var ju som att komma in i en helt ny värld. Jag var jätteintresserad och ville komma in i den här branschen och se vad det var och börja jobba där och då att få åka ner under jord. Första gången. Jag vet inte, jag kommer ihåg att det var som ett pirr i kroppen, och så blev det bara mörkt, stenar och man åker neråt neråt neråt.


Speakertext: Diana valde under gymnasiet att inrikta sig mot gruvbygg, det vill säga den sektion som bygger upp gruvans infrastruktur och på så sätt gör det möjligt att bryta malmen i gruvan. Efter gymnasiet fick hon anställning på Renströmsgruvan utanför Skellefteå.


Reporter fråga: Var kan du beskriva vad det är som får dig att tycka om jobbet?


Diana Sälgström: Jag tror att det är framför allt att det är så mycket variation i arbetet och att du får en chans att utvecklas inom Boliden. Om du väl vill. Som jag har sagt tidigare, så tycker jag om att utvecklas. Jag vill inte stå på samma plats och trampa. Då blir jag lätt uttråkad. Så att jag har ju fått chansen att vara gruvbyggare och sedan bli försteman och nu arbetsledare.


Speakertext: Ganska snart fick jag möjlighet att avancera på arbetsplatsen som arbetsledare planerar och samordnar hon det dagliga arbetet inom avdelningen för gruvbygg. En stor del av jobbet sköter och nu från sitt kontor som ligger på drygt 800 meters djup inne i berget.


Reporter fråga: Hur var det att komma in och basa för personer som kan ha jobbat i gruvan mycket längre än du? Som kanske är män, kanske är äldre?


Diana Sälgström: Det var läskigt. Det var väldigt väldigt läskigt, men också roligt, för att jag tycker att jag fått ett väldigt bra bemötande och även de som tidigare var mina kolleger och som jag nu arbetsledare över. Jag känner att de har haft förståelse och egentligen mest hjälpt mig. De har inte sett ner på mig eller tyckt att det varit konstigt, utan de har ju mer funnits där för mig och vi har samarbetat på ett bra sätt.


Reporter fråga: Hur ser du på framtiden ur ett karriärsperspektiv?


Diana Sälgström: Jag känner att arbetsledare är det en väldigt stor utmaning för mig just nu, även fast jag jobbat där sedan 2018, men jag vill utvecklas mer på min plats nu och sedan när jag känner att jag börjar bli varm i kläderna på riktigt, då ska man ta nästa steg.


Speakertext: Diana är en av få kvinnor på sin arbetsplats. I sitt skiftlag har hon bara manliga kollegor, men att som ung tjej befinna sig i en mansdominerad bransch i ett traditionellt manligt yrke är ingenting som Diana tycker har varit särskilt problematiskt. Men hon har erfarenheter av att känna sig utsatt som ensam kvinna, som den gången när hon som praktikant gick bredvid ett arbetslag bestående av bara män.


Diana Sälgström: De börja fråga massa privata saker och börja prata om porr och frågade vad jag tittar på för porr på fritiden, och – det tycker jag är väldigt väldigt olämpligt.å r sitter jag dä, r vd var jag då r 18 eller 19 år gamma? . 18 tror jag va, r under jord med massa gubbar oc de h sitter och skrattar, och jag känner mig väldigt liten om man n kan säg såå. Jag ville ju in i den här branschen. Jag ville jobba där. Jag ville inte sitta och prata om sånt, och det är inte därför jagr ä dä. -


Reporter fråga: Vad tänker du om det här idag?


Diana Sälgström: Jag önskar ju att någon hade sagt ifrån. Att någon hade sagt att det här kanske inte är lämpligt att sitta prata med våra praktikanter om. Och jag har det fortfarande med mig när vi tar in någon praktikant eller om jag tar in någon ny. Jag blir orolig.


Reporter fråga: Vad är du orolig för?


Diana Sälgström: Ja men att de ska säga något olämpligt eller skämta om någonting att de inte kan se den här när man ska sluta och vad som är okej och inte är okej.


Reporter fråga: Men har du nån anledning att vara orolig för det?


Diana Sälgström: Det finns väl en liten jargong kvar i vår gruva eller i alla gruvor, men jag känner mig ju, som jag sa, inte så orolig när det handlar om mina medarbetare. För jag vet själv hur jag blev bemött, och det var väldigt bra.


Reporter fråga: Hur skulle man kunna göra för att locka fler kvinnor till branschen?


Diana Sälgström: Man måste göra reklam, visa vad en gruva är och prata om det. Förklara att det är inte så tungt idag och det är inte så farligt som folk sagt att det är, utan det är en bransch för alla. Alla klarar av att jobba i gruvan och alla är välkomna.


Jenny Bergman: Diana har ju gjort en snabb karriär. Hon har bara efter ett par år blivit arbetsledare. Då tänker jag att möjligheterna att avancera och göra karriär inom yrket borde vara en aspekt som är attraktiv för unga. Eller vad tänker du om det Anna?


Anna Lidehäll: Absolut det tror jag såklart, för de som vill utvecklas och vill avancera och som i hennes fall då, ta en ledande roll. Så det är väl nåt att kunna lyfta fram mer. Men också att det är något för de som inte vill det också, så att säga. Så vi har båda delar.


Jenny Bergman: Vi hörde också Diana berätta om att det kan finnas en manlig jargong i gruvan, något som hon har råkat ut för, och det kanske inte är så lockande för unga tjejer. Anna, den här machokulturen, är det något som du känner igen att det kan finnas en sån i gruvan?


Anna Lidehäll: Ja, vi hör att det finns vissa grupper och vi vidtar åtgärder i de fall där det kommer upp saker som har skett, som givetvis inte är okej. Och där har vi börjat markera, än mer. För det är ju så också, tittar man tillbaka, ja jag vet inte hur många år, men en tid tillbaka, så är det inte säkert att vi var lika aktivt på jargongen som vi är idag. För takt med att vi jobbar mer målmedvetet med att vi vill öka andelen kvinnor, vi vill ha en större mångfald, så blir det också mer fokus kring de här frågorna överlag, och då är det ju så att vi inte kan lägga resurser på att externt attrahera och försöka rekrytera mångfald och sedan inte får behålla mångfalden. Så att det sker ju ett jobb internt, men absolut, jag hör att det finns en sådan jargong. Jag skulle inte säga att den är total eller utbredd överallt, men det finns i vissa grupper.


Jenny Bergman: Hur jobbar ni med frågan om likabehandling och icke-diskriminering på Boliden då?


Anna Lidehäll: Jag skulle bara vilja nämna det också: för jag tog semestervikarier som ett exempel där vi får in fler och fler tjejer eller kvinnor. Och det utvärderar vi för varje år och kollar just på de här sakerna, där vi ställer frågor hur de har upplevt arbetsmiljön just för att hitta fall där det inte har fungerat för att kunna agera och vidta åtgärder. Men ja, hur vi jobbar med det. Grundläggande så har vi ett rapporteringsystem, alltså vi har ju klargjort att det är nolltolerans mot alla former av diskriminering och kränkande särbehandling. Vi har ett anonymt rapporteringssystem som man kan använda i det fall att, ja men det kan vara så att man kanske inte vill träda fram och berätta. Men man kanske har sett eller hört någonting och sådär. Så att ett sådant system har vi då, och så har vi ju en tydlig handlingsplan för hur vi agerar då, och då blir det samtal och utredning helt enkelt.


Jenny Bergman: Diana nämnde ju också en händelse under sin praktikperiod som närmast får betecknas som trakasserier. Och Ninni jag vet att Rockcamp har tagit fram material kring likabehandling och icke-diskriminering som riktar sig till arbetsplatserna, berätta!


Ninni Broström: Vi har ju jobbat med de här delarna i projektet och plockat fram flera olika material. Dels utbildningsmaterialet för bergarbete. Det har lagt in en del i jämställdhet och kränkningar och så vidare, så att man inte bara glömmer bort den biten i skolan, utan att eleverna får kunskap om det. Vi har också tagit fram en handbok som stöd för lärare och skolledare i hur man kan jobba med en APL, arbetsplatslärande med hög kvalité. Lite vad man behöver tänka på. Där har vi också tagit med det här med bemötande. Vad är det man ser runtomkring sig? Vilka normer finns? Hur beter jag mig? Vad kan jag se och göra om jag upptäcker att det är någon som far illa? Jag tror att det handlar om medvetandegöra väldigt mycket runtikring det här. För eleverna, uppfattar jag, i det arbete vi har gjort med elever och lärare, är att man är ganska omedveten. Och det här med normer, det låter som att det är någonting man kanske ska... ja de vet inte hur de ska hantera det riktigt. Så bara att man lyfter och pratar om, det så himla viktigt.


Jenny Bergman: Hur har materialet tagits emot i skolorna då?


Ninni Broström: Nä, men det är positivt, det är väldigt positivt. Jag tror också hos de som jobbar som lärare, att det finns lite utmaningar att jobba med här. Man kanske inte känner sig riktigt bekväm i det själv, hur man kan hantera och agera och veta hur man ska hantera de här situationerna som kanske uppkommer i skolan eller på en arbetsplats, ett arbetsplatslärande. Jag tror och hoppas att de kan känna sig lite mer bekväma i det här. Och vi har ju också hänvisat till en hel del material som går att använda både i skolor och på arbetsplatser i de material som vi har tagit fram efter projektet nu.


Jenny Bergman: Men när det gäller gymnasieutbildningarna då, förbereds unga tjejer tillräckligt på att de kan möta trakasserier, som de Diana beskriver. Det materialet som ni har tagit fram, känns det som att det är tillräckligt?


Ninni Broström: Det är förmodligen inte tillräckligt, alltså, det behöver man ju.. det här ju liksom en liten del. Det är ju det här stora kontinuerliga återkommande arbetet som krävs för att man ska lyckas med och göra en förändring. Det räcker inte att göra bara ett inspel, utan det är ju någonting som kontinuerligt måste finnas med hela tiden. Så att kan man gör för mycket egentligen? Jag vet inte. Jag tror inte det. Det känns som att det är så viktigt. Det går att plocka in i så många olika delar i undervisningen också de här delarna.


Jenny Bergman: Anna, vad säger du, finns det en tillräcklig medvetandenivå när det gäller likabehandling inom gruvnäringen? Eller behövs det liksom höjas ett snäpp till?


Anna Lidehäll: Jag tror alltid att det behövs höjas ett snäpp till, och jag tänker också att det ligger i sakens natur. Man pratar om organisationer som är snedfördelade vad gäller kön, att de som är i majoritet, de ser ju inte den här problematiken. Om vi pratar om trakasserier, vilket det oftast är, ja men om man tänker så. De är inte lika medvetna om den problematiken. Så att i takt med att vi blir fler och fler kvinnor så kommer det ju att behövas. Alltså det behöver bli bättre, absolut.


Jenny Bergman: Vad ser du för utmaningarna inom branschen framöver när det gäller rekrytering och så?


Anna Lidehäll: Ja utmaningen generellt, för vår del är ju att, som du började med, att i takt med att tekniken utvecklas mer och mer. Vi kommer att behöva andra typer av kompetenser som vi inte riktigt vet än idag vad de är. Så det är ju att det blir i harmoni, att vi vet vad vi behöver och att vi kan få det vi behöver, så att säga och samtidigt säkerställa att det finns utbildningar som täcker det behovet. Men sen tänker jag att värderingar hos medarbetare överlag är ju viktigare och viktigare. Många yngre förväntar sig en annan typ av värdering än den äldre generationen i vissa frågor, om man får generalisera. Det förväntas ju av många yngre idag att det ska inte vara machokultur eller sånt. Det är ett annat sätt att se på det. Så det är en utmaning att ha den jargongen vi behöver för att kunna rekrytera.


Jenny Bergman: Och Ninni, efter de tre år som Rockcamp har pågått, har högstadieelever som står inför att välja till gymnasiet bättre koll på att bergarbetaryrket finns nu?


Ninni Broström: Ja, jag tror i alla fall på de platser där vi har jobbat lite. Det blir ju ett lokalt arbete och i samverkan med företagen som vi haft med oss nu, så har de fått en annan information än vad de har haft kanske på andra orter. Det märks att det gör skillnad när man är ute och träffar elever och pratar med dem, visar på och så vidare att det finns det här jobbet och hur det ser ut och vilka möjligheter det ger, så skapar ett större intresse. Så är det.


Jenny Bergman: Kan du se det alltså, att det finns ett större intresse för bergarbetaryrket nu jämfört med när projektet Rockcamp startade?


Ninni Broström: Ja, på de orter där vi har varit och jobbat lite extra så har gett effekt, så det är ju viktigt att skicka med till branschen framöver och faktiskt skapa samverkan med skolor och utbildningsaktörer för och faktiskt hitta kompetent arbetskraft i framtiden. Det kan ju vara allt ifrån grundskola, men även gymnasiala utbildningar, och det behövs ju annat folk bara bergarbetare i de här verksamheterna också, så det är viktigt att lyfta upp andra yrken också för att hitta kompetensförsörjning.


Jenny Bergman: Men slutligen, tror ni på en jämställd gruvnäring? När kommer vi dit?


Ninni Broström: Svårt att svara på, eller hur Anna? (skrattar till)


Anna Lidehäll: Det är svårt att svara på, men... när vet jag inte, men vi kommer att komma dit definitivt. Och som sagt viktigast är att företagen vill jobba med den här frågan – ser att det är viktig, h sätter mål och jobbar aktivt med frågan.


Ninni Broström: Och det finns förutsättningar att kunna göra en förändring absolut, det gör det. Och det är ju en jättespännande bransch att jobba inom kan jag tycka. Jag som bara har stått lite på sidan om nu, men tycker att det är skithäftigt, liksom.


Anna Lidehäll: Jag vill också lyfta det här som vi var inne lite på förut att det är inte bara bergarbetare. Vi har ju en bredd av yrken. Det är också något som alla inte känner till. Det finns väldigt många olika yrken, så det är något vi behöver bli bättre på att lyfta.


Jenny Bergman: Och med de orden är det dags att avrunda här avsnittet av En smart framtid, som i dag handlade om hur den svenska gruvnäringen kan bli mer jämställd. Jag säger tack till Ninni Broström, projektledare för Rockcamp och Anna Lidehäll HR-chef på Boliden. Tack för att ni kom.


Ninni Broström: Tack.


Anna Lidehäll: Tack.


Jenny Bergman: En smart framtid är en podcast från Svenska ESF-rådet och görs av produktionsbolaget Ljudbang.